Din lekamen är en synvilla
Med allt tätare ögonlock försöker du dölja den ihåliga blicken
Svekfulla tankars spastiska rörelser skaver mot verkligheten
Klangen i din röst ekar gällt mot dina försvarsmurar
Nonchalansen i dina omsorgsfullt valda uttalanden snuddar mina känslospröt
Fast i en uppdiktad parallell existens av önskningar och begär
Som ett barn som ihärdigt förnekar det uppenbara
Greppet om de trådar som binder, lossas och slaknar
Vem släpper först, du eller jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar