Mammut?

Jag ska gå rakt på sak och ösa detta ur mig som nu har grott ett tag. Ni som tror att ni kommer att känna obehag av min rakhet och öppenhjärtliga ärlighet kan sluta läsa här så ni slipper känna er provocerade eller rent av utpekade!
Har haft förmånen att bekanta mig med många trevliga människor senaste åren. Har också haft nöjet av att sammanföra flera av dessa bekantskaper i olika sammanhang. Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli tralalalalaaaa. So far so good, eller hur?
MEN, hur kommer det sig att dessa "vännen" "gumman" "raring" efter ett el max två tillfällen helt plötsligt agerar som om de är jättebundis och glömmer/struntar i/nonchalerar att bjuda tillbaka och dessutom beter sig som kacklande skitsnacksfjortisar? Trodde att popularitetstävlingen slutade samtidigt som grundskolan, men jag måste haft fel..
Integritet tycks vara en bristvara i dessa fb-tider där en väldans massa människor tycks tro att man Känner varandra efter ett möte och omedelbart måste adda.. Är det här någon slags modern variant av Headhunting som florerar?
Är det troféer, skalper som skall samlas genom att fylla på sin "vän" lista tills den dignar fett och det blir ohållbart att Vara Med och räknas in om man Inte spenderar större delen av sin vakna tid framför dataskärmen?
Möjligen är jag gammalmodig och låter tidens vindar blåsa alldeles för personligt, men jag blir faktiskt Sårad Ledsen Stött, känner mig sviken, när jag blir bortprioriterad och ibland exkluderad i olika sammanhang till förmån för nyare bekantskaper andra emellan, som jag själv har möjliggjort.. Slit och släng principen tycks ha invaderat även människors medmänskliga relationer och inte bara alla prylar som man "måste" ha..
How about Vårda sina relationer, låta dem växa och fördjupas över tid? Är det verkligen hopplöst omodernt att låta vänskapsband mogna långsamt? Varför sådan hets nu för tiden? Varför ska vi kränga en färdigstöpt bild av vår personlighet så fort som möjligt, som om det vore frågan om ett One in a lifetime erbjudande som omedelbart skall tas ställning till, vän el fiende, ny bästis el utfyllnadsfigur? Vilken stress!
Jag känner starkt att jag verkligen inte hör hemma i denna nya era. Tillhör jag en utdöende art tro eller är jag egentligen, själv intet ont anande, så hopplöst dålig på mänskliga kontakter att alla mellanhavanden med andra individer ofelbart leder till ökande misantropi?!

Samhain

Den sista skörden vi tagit ur jord
Så vi bygger ett altare och dukar vårt bord

Ännu ett år har kommit och gått
Runt elden vi tackar för allt det vi fått

Vi samlas till sång och enas i dans
Ber i extas bortom vett och sans

Månen står full uppå himmelen svart
Ger oss hy av silver denna stjärnklara natt

I natt ska vi leka bland träd och sten
Och offra vårt blod när timmen är sen

Nu strax året tar slut redan fåglarna flytt
Vi skall tacka och dö sedan födas på nytt

Gratis gåvor

Vingar till dig som slutat drömma
Tillit till dig som är rädd
En hand att hålla för dig som är ensam
Kramar till dig som behöver tröst
Lycka till dig som strävar
Hopp till dig som vill ge upp
Glädje till dig som harmas
Värme till dig som stelnat
Kärlek till dig som är bitter
Tro till dig som tappat den

Jag tycker du ska gå nu.

Framtiden har redan hänt
Långt innan verklighetens manifestation
Ser dig så mycket tydligare än du tror
Hör dina nyansers vibrationer skorra
Omfattningen av din besatthet är alarmerande
Med lånade attribut blir du den du vill vara
Gör dig synlig som du vill bli sedd
Omsorgsfullt planlägger du framtiden
Tillrättalägger din frånvaro
Hemlighetsmakeriet skapar hålrum
De uteslutna orden förfular dig
Vem lurar du med dina dröjande steg
Du har ändrat riktning
Vänd dig om och glöm nu
Din blick hör ej längre samman med min

Du är inte här.

Din lekamen är en synvilla
Med allt tätare ögonlock försöker du dölja den ihåliga blicken
Svekfulla tankars spastiska rörelser skaver mot verkligheten
Klangen i din röst ekar gällt mot dina försvarsmurar
Nonchalansen i dina omsorgsfullt valda uttalanden snuddar mina känslospröt
Fast i en uppdiktad parallell existens av önskningar och begär
Som ett barn som ihärdigt förnekar det uppenbara
Greppet om de trådar som binder, lossas och slaknar
Vem släpper först, du eller jag?

Lägg dig i din grav.

Sluta dra efter andan
Låt benen stillna
Ditt hjärta har redan börjat multna
Ansiktet oklädsamt stelnat i förljugenhet
Må dina köttlösa fingrar kallna kring den tomhet de skapat
Stanken kring din svekfulla uppenbarelse sticker mig i näsan
Hölj dig i det svartaste mörker som ljuslöst är ditt
Gräv djupt och lägg dig lågt
Försegla öppningen med den falskhet som är du
Ingen skall minnas din förvaringsplats

Sorg.

Lilla liv du fattas mig
Min själ söker i tankarna din närhet
Känn ej viskar hjärtat
Låtsas oexistens och intet
Träng undan verklighetens påträngande obarmhärtighet
Ögonblick som saktar in och ger skärpa åt detaljerna
Socka bland stortvätt
Storlek 23
Svart med röda hjärtan på
Textil som lyfts vid städning
Blottar napp vid dammig list
Sträcker hand mot glas i skåpvrå
Snuddar vällingflaska med björnar på
Lyssnar mot din säng i natten
Tystnad vibrerar i min öronsnäcka
Prinsessborste i grumlig tandborstmugg
Koncentrerar mig på spegelns reflexioner
Leksakslåda i tambur
Skopåtagandet görs dröjande
Stumheten skaver
Tomheten värker
Lilla liv du fattas mig