Mammut?

Jag ska gå rakt på sak och ösa detta ur mig som nu har grott ett tag. Ni som tror att ni kommer att känna obehag av min rakhet och öppenhjärtliga ärlighet kan sluta läsa här så ni slipper känna er provocerade eller rent av utpekade!
Har haft förmånen att bekanta mig med många trevliga människor senaste åren. Har också haft nöjet av att sammanföra flera av dessa bekantskaper i olika sammanhang. Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli tralalalalaaaa. So far so good, eller hur?
MEN, hur kommer det sig att dessa "vännen" "gumman" "raring" efter ett el max två tillfällen helt plötsligt agerar som om de är jättebundis och glömmer/struntar i/nonchalerar att bjuda tillbaka och dessutom beter sig som kacklande skitsnacksfjortisar? Trodde att popularitetstävlingen slutade samtidigt som grundskolan, men jag måste haft fel..
Integritet tycks vara en bristvara i dessa fb-tider där en väldans massa människor tycks tro att man Känner varandra efter ett möte och omedelbart måste adda.. Är det här någon slags modern variant av Headhunting som florerar?
Är det troféer, skalper som skall samlas genom att fylla på sin "vän" lista tills den dignar fett och det blir ohållbart att Vara Med och räknas in om man Inte spenderar större delen av sin vakna tid framför dataskärmen?
Möjligen är jag gammalmodig och låter tidens vindar blåsa alldeles för personligt, men jag blir faktiskt Sårad Ledsen Stött, känner mig sviken, när jag blir bortprioriterad och ibland exkluderad i olika sammanhang till förmån för nyare bekantskaper andra emellan, som jag själv har möjliggjort.. Slit och släng principen tycks ha invaderat även människors medmänskliga relationer och inte bara alla prylar som man "måste" ha..
How about Vårda sina relationer, låta dem växa och fördjupas över tid? Är det verkligen hopplöst omodernt att låta vänskapsband mogna långsamt? Varför sådan hets nu för tiden? Varför ska vi kränga en färdigstöpt bild av vår personlighet så fort som möjligt, som om det vore frågan om ett One in a lifetime erbjudande som omedelbart skall tas ställning till, vän el fiende, ny bästis el utfyllnadsfigur? Vilken stress!
Jag känner starkt att jag verkligen inte hör hemma i denna nya era. Tillhör jag en utdöende art tro eller är jag egentligen, själv intet ont anande, så hopplöst dålig på mänskliga kontakter att alla mellanhavanden med andra individer ofelbart leder till ökande misantropi?!